lördag 26 september 2015

Påfågelöga

Nu har vi en ny sorts fjäril som gjort oss sällskap i trädgårdsstädningen idag. Påfågelöga heter den visst. Stor var den! Och väldigt obrydd. 


Bredvid satt en vanlig nässelfjäril som vi jämförde med eftersom de är rätt snarlika i färgerna. 






Hannes drömmer

När vi åt frukost imorse försökte Hannes berätta något som verkade väldigt viktigt för honom. 

Han började säga att han hade varit in i vårt sovrum när vi sov. Han hade tittat in och konstaterat att vi sov och då hade han låtit oss sova vidare. "Jag gick inte och la mig med er e". 

Vi reagerade väl inte tillräckligt så han upprepade flera gånger tills vi äntligen ställde en motfråga.

"Nähä. Vad gjorde du sen då?". 

"Då gick jag ner för trappen. Och sen gick jag ut. UTAN ytterkläder. Och utanför dörren var det en trappa som gick ÄNDA upp till molnen. Och när jag kom upp till molnen så fick jag träffa morfar".

Allt detta sa han i ett svep. Sen vände han på klacken och gick. 

Alltså... Lillgubben!!!! Jag dog såklart en smula av så många anledningar. Min fina lilla Hannes. Han har säkert drömt det där ju!! 

Både jag och Jonas blev väldigt förvånade och konstaterade att vi inte pratat om något som rör morfar eller molnen eller att rymma iväg på natten. 

Jag förstår varför han var så angelägen att berätta. Det var säkert skönt för honom att bara säga det och sen låta bli att höra våra reaktioner och frågor genom att bara gå därifrån. 

Bara han inte får idéer att gå ut på natten nu. 


torsdag 24 september 2015

Besviken.

I helgen åker jag och min man på dag-spa. Min mamma gav det till mig och Jonas för att vi ska kunna åka och få lite guldkant och vårda relationen. Barnen stannar med "momma". 

Vi hoppas att detta kommer hjälpa oss i balans igen, enskilt och som par. Det har varit lite tuffa tider. 

Det slår mig faktiskt att ytterst få i vår närhet vet hur det står till med oss. 

Med Maria. 
Med Jonas. 
Med Maria och Jonas. 

Alltså verkligen helt ovetandes.
Många läser min blogg och utgår från den. Sorgligt ofullständigt. Frågar ingenting. Kommenterar ingenting. Kanske kollar min instagram och tycker att kombinationen blogg och instagram ger tillräcklig information för att skapa en bild av hur jag tänker, känner och mår. Till och med tillräcklig information för att bilda en egen uppfattning om hur Jonas tänker, känner och mår. 
 
Det är en anledning till varför jag då och då väljer att inte skriva alls på bloggen. 
Jag känner mig innerst inne besviken. 

Besviken över att det blir så uppenbart vilka som bryr sig på riktigt. 
Därför skriver jag just om vardagliga saker här. Ett litet skrap på ytan. För att allt det andra borde familj och nära vänner se, känna eller fråga om. Åtminstone förr eller senare. 

Ja så känns det. 

Sen finns det ni som bryr er också ❤️ Jag vet också vilka ni är och hoppas att ni inte tar åt er.

Biten

Idag blev Klara biten på kinden på förskolan :(


Barnkläder

Våra förråd svämmar över av barnkläder. Nu har jag rensat bort barnens sommarkläder och dragit fram fjolårets höst- och vinterkläder som är för smått. 

Vore ju bra att sälja för att få en slant till nya kläder... Men alltså... Det är ett jääääkla jobb!

Ikväll kommer iaf Hanna på förhandsvisning.



söndag 20 september 2015

Läskiga renar

Efter ännu en natt utan sömn (Klara!) så började vi dagen med frukost i stugan. Det var lite gnälligt och tröttigt så vi tog oss ut tidigt med varggransstugan i kikarsiktet. 

När vi kom upp på toppen av berget så var det ca 4 grader och blåsigt. Långt bort, på andra sidan sjön (tjärnen?) så tyckte jag att jag såg renar. Så jag fick min vilja igenom att gå i den riktningen. 

Ungefär halvvägs blev terrängen blöt med små vattendrag och myrmark. Renarna hade dragit vidare och syntes inte till. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att få se renar i det fria så jag insisterade på att gå vidare. Hannes höll med mig och Klara sov ändå skönt i bärselen så vi gick vidare. Väl framme vid platsen ca 2 km bort var renarna försvunna sen länge tillbaka. Jag kunde fortfarande inte släppa tanken och Hannes var fortfarande på min sida, så vi gick vidare. Vi peppade, triggade och fantiserade om hur vi skulle hitta renarna.

Vi gick upp för en bergskant där vi kunde spana ut över fjället och märkligt nog såg vi inte renarna då heller. Vi gick ner lite i dalen och vips - där var dom!!!!!! Huuuur många som helst och bara några meter framför oss. Vilken seger! 

Renarna började rusa runt runt och två stora bjässar stannade och stirrade på oss med sänkta huvuden som att de visade hornen. Sen tog de kanske ett eller två steg mot oss. Då blev jag livrädd!!!

Jag som hade peppat oss allihopa för att få som jag ville och lett oss rakt mot renarna kom precis på att vi inte har en aning om hur vilda renar i flock reagerar mot människor. Vad vet jag överhuvudtaget om renar?! Där stod vi med våra två barn som inte kan skydda sig. Jag stod och filmade precis när den insikten kom och man hör hur rädd jag blev när jag säger "Nämen oj nämen Gud, nu går vi!". Sen tog jag Hannes och gick med raska steg därifrån. Kvar stod Jonas som en annan alfahane liksom. 

Jag vet fortfarande inte vad renar gör och inte gör. Kanske kunde vi gått fram till dem eller kanske hade de attackerat oss. Ingen aning. Men jag har respekt för djur i flock och flyr hellre än att fäktas. 

Hannes verkar obrydd över min reaktion och den tablettask han fick efter vandringen verkar ha gjort större intryck än något annat idag. Så är det med barn. Ibland kan en kråka överglänsa en björn. Han har iaf varit otroligt duktig som gick så långt och höll humöret uppe hela tiden, trots att han ramlade och blev kall och blöt om händerna eftersom vantarna låg kvar i stugan.  

Vi har haft en riktigt härlig dag och det var verkligen en stor upplevelse trots att jag trodde att renarna ville stånga iväg oss långt åt pipsvängen. 









lördag 19 september 2015

Vemdalen

Åkte spontant till Vemdalen där min svärfar och hans fru har en stuga. 

Så enkelt och skönt. 
Ingen match att packa för endast en natt. Inte svårt att tänka ut kläder efter klimat och aktiviteter. Bekvämt eftersom mycket redan finns i stugan. Men viktigast av allt - kravlöst och trevligt. Inget tjafs. Kan va som vi är och göra som vi brukar göra. 
Jag gillar variation och tycker om att komma hemifrån lite då och då (förutom själva grejen att packa då vanligtvis) men det är ju en klar fördel när det är bekvämt och enkelt.

Här finns mycket som vi trivs med. Flera utflyktsmål, vacker natur, enkelhet med mat och sånt, enkelhet med sömn och sånt... Det passar alla i familjen. 


söndag 13 september 2015

Den vänliga tiggaren

Utanför Hemköp sitter det en äldre man. Jag skulle vilja skriva gammal man men att han ser gammal ut kan ju bero på vad han har i bagaget. Mannen sitter där med en burk framför sig. Jag antar att han är vad vi idag kallar för tiggare även om jag inte vet nånting om den här mannen.

Jag och barnen har lagt mynt i burken några gånger. Idag hade vi inga kontanter så vi gick förbi som många andra. 
Medan Jonas handlade det sista gick jag och barnen ut och väntade. Klara ställde sig och vinkade till mannen med burken och han sken upp och vinkade tillbaka. Så Klara började busa lite. Hon dansade glatt och vinkade och väntade på reaktion. Mannen log varmt och vinkade tillbaka. Det som hände sen ger mig fjärilar i magen. 

Mannen tar upp två äpplen ur sin väska och ger dem till Klara och Hannes. Barnen tackar glatt och tar emot dem. 

Jag visste inte om jag borde stoppa honom. En sån gåva kändes alldeles för stor att ta emot av en man som förmodligen inte ens har en inkomst för att garantera mat på bordet. Men jag avvaktade och lät honom ge bort äpplena. Istället tog jag med barnen och vi satte oss bredvid honom medan barnen smaskade i sig av äpplena. Jag tänkte på det min farmor alltid brukade säga "det är roligare att ge än att få" och att han kanske mår bra av att ge och se hur barnen uppskattade hans gåva. 

Medan vi satt där berättade mannen att han är från Bulgarien och har tre egna barn. Jag berättade barnens namn och deras ålder. Han tilltalade barnen med deras namn och Hannes försökte innerligt att konversera med den vänliga mannen. Tyvärr förstod vi inte varandra mer än det vi kunde kommunicera med enkelt kroppsspråk. Skratt, leenden, gester med händerna... Så resten av tiden satt vi där och fnissade tillsammans över Klaras upptåg. 

När Jonas kom så gav jag mannen två bananer. Han tackade glatt och började äta på en banan. Sedan vinkade vi hejdå. Och vi vinkade igen. Och barnen vinkade igen och igen och igen. Vi skiljdes åt skrattandes. 

Åh. Jag ville ta med mannen hem. Laga mat till hans familj och ge dem lite familjetid tillsammans i en trygg miljö. Dels för att återgälda den fina gåvan, dels för att på något sätt hjälpa och dels för att man sällan träffar så genuint goda människor.

Den här händelsen påverkade mig. Barnen utgick ifrån mannens insida, precis så som barn gör. Det borde vi alla göra!

Jag fascineras över att han gav sina äpplen till barnen och över den värme som han förmedlade. Jag är glad att jag lät honom ge utan att börja vifta med pengar där och då. Jag lät det vara hans stund där HAN visade sin godhet även om det gnagde enormt inom mig.

Jag kommer absolut att försöka hjälpa den här mannen på något sätt. Och jag tänker se om jag kan inkludera barnen. Kanske sälja barnkläder och skänka pengarna. Kanske något större. 

En enkel grej jag kan göra precis härifrån soffan är att uppmuntra er som läser bloggen att skänka en liten peng nästa gång ni går förbi honom. Inte för att jag säger det utan för att genuin godhet borde löna sig. 


Bröllopet.

Vilket fantastiskt dygn vi har haft!

Det var verkligen ett heeeelt perfekt bröllop från början till slut. Först och främst tack vare Frida och Erik. Sen lyftes det ännu mer tack vare alla detaljer och alla fina människor. Alla sinnen blev tillfredsställda. Det var visuellt vackert, god mat och tilltugg, fantastisk musik (!!!!) och ett lyckopiller för hela kroppen att se deras kärlek och att dansa sig genom natten. 

Vigseln var som en saga. Fridas bror spelade en trolsk melodi på typ ukulele/banjo (?) tillsammans med en kille på gitarr. Ett lugn spred sig i kyrkan och håret reste sig på armar och i nacken. Sen kom de in... 

Allt var såååå personligt, vackert och engagerat. Aldrig pråligt eller uppblåst. Inte tvunget traditionsbundet. Det var Frida och Erik som hade satt ramarna och alla verkade stortrivas. 

Och bandet. BANDET! Man vill ju bara vara med liksom. Tänk om man satt på såna där talanger och hade möjligheten att vara i ett sånt sammanhang. Jag är ju (som vanligt) förälskad och kär. Som sagt... Lyckopiller! 

Pga önskemål av brudparet att vara försiktig med delning av bilder, så väljer jag att inte publicera bilder här förrän jag har fått godkänt av dem. 



söndag 6 september 2015

Barnen

Medan vi satt och pratade idag hos Marie kom barnen körandes med lilla Klara i en förvaringslåda i bakgrunden. Så gulligt att de leker bra tillsammans oavsett ålder eller kön. 




Marknad by night

På lördagen fick jag frågan "hur var marknan" och jag svarade såhär:

"Marknan var en hit tyckte Hannes. Jag tänkte gå en sväng själv ikväll eller imorgon och kolla. Otroligt mycket folk i år!! Skulle varit kul att åka en karusell men tänker inte köa bland kidsen 😄 Tråkigt att bli äldre på det sättet. Fast egentligen, varför ska inte jag kunna åka en karusell om jag vill det? Nä jag ska nog ägna kvällen i virvelvinden när jag tänker efter 😉"

En timme senare stod jag och Marlene i biljettkassan och köpte ett häfte med biljetter. Succén var given. Vi hade sjukt roligt och vi skrattade tills känslorna svämmade över. Sån frihetskänsla och en sån kick det gav!!! Jag skrattar fortfarande då jag tänker på när vi satt i en av de mildare karusellerna och Marlene börjar skrika från första stund då den startade. Jag skrattade och jag  skrattade tills ansiktet vred sig i ett sånt där okontrollerat ful-skratt som inte gick att stoppa. Vilken urladdning. 

Några karuseller senare satt vi i en av områdets värstingar och kramphöll i handtagen. Vi flög hit och dit, runt runt och uppochner. Visst kom tankarna "hur säker är den här egentligen?" men med hjärtmedicin i kroppen som skyddar hjärtat från adrenalin så var jag ändå så lugn och cool att jag kunde skaka av mig oron med "äsch nu sitter jag ju här, nu kan jag inte göra annat än att åka med". Och det gjorde vi. Vi åkte med. Och skrek och skrattade tills det var dags att cykla hemåt. 

Tack Marlene för att du följde med och delade upplevelsen med mig ❤️


Ser allt i svart

Idag är en dyster dag. Jag sitter på tåget påväg bort ifrån mina älsklingar. Det suger.

Det här är nog värsta gången eftersom allt är nytt för min lilla Klara. Tidigare har dom varit hemma med Jonas men nu ska hon vara på förskolan längre än nånsin och hämtas och lämnas på annat sätt än tidigare. Tur att det finns änglar som ställer upp då jag åker bort!

Min mamma anmälde sig frivilligt för längesen och även Lisa, Hanna och Marie. 

Förmodligen kommer den här veckan vara värst för mig. Jag är inte på nöjesresa och åker helt ensam. Vi konstaterade att Jonas ALDRIG har sovit borta från mig och barnen en enda natt. Då är det svårt att sätta sig in i hur det känns. Såklart har jag och Jonas varit ifrån barnen enstaka nätter åt gången men då har vi haft varandra och gjort något trevligt tillsammans. Det är verkligen inte samma sak. 

Veckan avslutas med bröllop i Uppsala och det är något jag egentligen ser väldigt mycket fram emot. Men just nu ser jag det i svart och tänker att det är ännu ett dygn borta från barnen. 

Jag längtar redan hem.



lördag 5 september 2015

Marknad 2015

Årets stora grej med marknaden var att jag och Jonas fick se vår son åka flera fartfyllda karuseller helt själv. Draken, babyflyg och radiobilarna som han åkte med morbror Marcus. Ibland åkte han själv och ibland med en kompis eller kusin Agnes. 

Första gången stod jag och Jonas som på nålar. Han ville börja med Draken. Själv. Stod i kö, själv. Lämnade biljett, själv. Valde plats och satte sig, själv. Sen for han iväg och jag och Jonas höll andan. Efter första varvet vinkade han glatt och skrattade med hela ansiktet. Puh. Vi kunde andas igen. 

På kvällen berättade han att det var roligt men en gång hade han blivit orolig. "Hur kändes det?" frågade Jonas. "I magen. Det var oroligt i magen". "Jaha men vad gjorde du då då?". "Då vinkade jag till er så kändes det bättre."

Vår son blir stor och så självständig. Gubben!! 


 

torsdag 3 september 2015

Resultat av träningen

Nu händer det grejer. Jag tror att jag kan se en antydan till magrutor! Det måste ju betyda att jag blivit starkare. Jag är väldigt mallig över resultatet faktiskt. Trodde inte det om mig själv, att jag skulle kunna bli vältränad. 

Träningen är SÅ kul och det är hittills inga problem att komma iväg två gånger i veckan. Dessutom går jag på buggkurs en kväll i veckan. 

Resultaten från träningen är Magnus förtjänst. Min coach. Utan hans hjälp skulle jag aldrig kommit igång och jag hade nog inte tagit ut mig alls på samma sätt på egen hand. Vissa pass är verkligen fruktansvärt jobbiga men det är de passen som jag har saknat mest nu när jag bara kunnat vara på gymmet sista veckorna. 

Det här är alltså resultaten efter ungefär en månad MED slemsäcksinflammation halva tiden dessutom. Jag har tyvärr inte kunnat träna armarna alls och det är väl egentligen de som är svagast. Men allt får ta sin tid. 

Tadaa! 31 år och tvåbarnsmamma. På väg mot en sundare livsstil och starkare kropp. 




 

tisdag 1 september 2015

Barnen ❤️

När jag blev gravid för andra gången så var jag deprimerad av många olika anledningar. Jag fick remiss till en kurator. 

En del av min depression berodde på att min första förlossning var som ett trauma för mig. Under den tiden kämpade dessutom min pappa mot cancer. Han förlorade den kampen. Det gjorde att jag tappade tron på min kropp. Jag var besviken på att min kropp inte gjorde vad som förväntades av den och det blandades ihop med en rädsla att jag bär samma gener som min pappa. Det ledde till dödsångest.

En sak som min kurator sa då fastnade verkligen... Hon liksom accepterade min rädsla och utgick från den. Jag var rädd att jag riskerade allt jag har genom att bli gravid igen. Att min son skulle förlora sin mamma antingen för att jag dör under förlossningen eller för att jag skulle bli ännu mer deprimerad. 
Då sa kuratorn:
"Men om vi utgår ifrån att det värsta skulle hända... Då har din son åtminstone fått ett syskon. Då är de två stycken som tillsammans kan gå igenom livet med den erfarenheten i bagaget."

Så jäkla sant. Där och då förflyttades fokus på att jag kanske gör mitt barn föräldralös till att jag ger mitt barn ett syskon. Och jag köpte det eftersom hon inte förnekade att det skulle kunna hända eller negligerade min rädsla. 

Jag är så glad att Hannes och Klara är ett sånt starkt team. De har varandra i vått och torrt. 

Och idag mår jag bra. Kejsarsnittet gick hur bra som helst och min kropp repade sig snabbare än nån hade kunnat ana. Idag vågar jag tro på min kropp och jag känner mig inte längre fången i en kropp som inte klarar av saker. 

Och vilken gåva jag fick!!!! Det där gjorde jag tamejfan bra alltså. 

Husdjur

I år har vi en nässelfjäril och en sorgmantel i trädgården som dras till oss. Den flyger in och sätter sig på barnvagnen i hallen och sitter på golvet i uterummet eller på väggen vid dörren. 

Vissa har hundar och katter, här kör vi igelkottar och fjärilar :)


Skolstart

Igår började skolan och jag kommer läsa en kurs om problemlösning och lösningsbyggande samtal parallellt med min första praktik. 

Den här veckan är det läsvecka, vilket kan kännas ganska pressande. Jag ska hinna sluka så mycket av litteraturen som möjligt på kort tid, innan det är dags för terminens första stockholmsvecka som börjar på måndag. 

Med Klara som precis börjat på förskolan och med en lång semester som gjort mig ringrostig känner jag mig disträ och har svårt att komma in i gängorna. 

Den här stockholmsveckan som avslutas med bröllop i Uppsala hade gärna fått komma senare i höst. Just nu är Klara som en ledsen svans som tror att jag ska överge henne bara jag går på toaletten. 
Förskolan har sina för- och nackdelar. Att plugga på distans har sina för- och nackdelar. Nästa vecka krockar nackdelarna med varandra. Nästa vecka är det nog jag som kommer vara en ledsen svans, ensam med hemlängtan.