Mästare

Jag har ansökt om att få ta mästarbrev. Det hände klockan tre inatt efter ett krogbesök med Emelie. Reglerna har tydligen ändrats så min motivation gick från noll till hundra. Det betyder att jag sedan kan utbilda mig till yrkeslärare.

Hoppsan! Det svänger katten!

Livet är spännande. 

Dockvagnen

Nu är det bara detaljerna i den tredje färgen kvar. Konturer på suffletten och något mönster. Skulle vilja skriva något, typ årtal, men jag är ju så darrhänt. Kanske får bli något enklare. 

Bör nog spraymåla "fäljarna" (?) också. De var tydligen röda... Hoppsan. Hade glömt det. Inte så fint med tomterött mot gammelrosa. Kanske guld vore klatschigt. 

Blir nog en fin 1-årspresent till Klara. 

Emelie

Tänk att jag har återförenats med Emelie. Min Emelie. Som en syster eller soulmate från dag ett i Stockholm. En vänskap som fick ett hjärtskärande slut då det skar sig och gick käpprätt åt helvete. 

Men plötsligt har vi återförenats och det känns bara så naturligt. Kemin stämmer och pusselbitar börjar försiktigt falla på plats. 

Jag är så tacksam. Min dotter är döpt efter henne. Amelie. Emelie har aldrig försvunnit ur mina tankar.

Den typen av vänskap är alldeles för dyrbar för att låta gå helt förlorad. Och båda verkar ha lärt sig livets stora gåta. Älska... glömma... och förlåta.

Första kursen

Ååååh HUR spännande kurs?! Betydligt mer peppande introduktion än senaste kursen politik.

Måla dockvagn

Den här begagnade dockvagnen ska få nytt liv. När jag köpte den var det framförallt väldigt smutsig men även rätt sliten. Så jag har slipat den med sandpapper, för att få bort smutsen och en del av reporna. Sen har jag grundmålat den idag. Färgen hann nätt och jämt torka innan jag "bara var tvungen" att testa täcket och nya julklapps-dockan om de fick plats. Hehe. 

Nu återstår färgvalet. Vill inte att den ska vara helt vit utan gärna lite kul och lagom kreativ. Hm. Får fundera lite.

2015

Överallt läser jag "nu blickar vi framåt".

Så jag tänkte att jag också skulle blicka framåt och sia om det kommande året. Jag tänkte ju att 2014 blir svårt att toppa men jag tror tamejtusan att 2015 kan bli ännu bättre. 

2015. 

Året då Klara kommer ta sina första steg.

Året då barnen får egna rum.

Sen tror jag på ett år med större valfrihet. 

I år har vi inga planerade projekt på huset som vi "måste" göra. Vilket betyder att vi kan ha längre semester tillsammans och planera vår ekonomi annorlunda.

Vi har inga jämna födelsedagar eller såna saker att fira. Vilket gör att vi själva kan välja när och vad vi vill fira. 

Jag ska inte föda barn vilket gör att vi kan vara lyckliga här och nu över det vi redan har. 

Jonas ska vara pappaledig vilket betyder att vi har en betydligt friare vardag eftersom jag pluggar på distans.

Jag har försonats med gamla vänner som jag trodde var förlorade för alltid. 

Vi har kommit närmre flera "nya" vänner  vilket skapar goda förutsättningar för nöje och umgänge. 

Jag ammar inte. Puh. Det där med att amma alltså...

Vi har ett hem som numera fyller alla syften och som vi trivs fantastiskt bra i.

Jag har sålt salongen vilket betyder att jag får behålla mina studiepengar utan att behöva betala onödiga räkningar. Det betyder också att jag kan klippa vem jag vill, när jag vill, var jag vill, om jag vill eller så kan jag skita i det. Det betyder också att jag har alla dörrar öppna för intressanta jobbförslag. Hur sjukt spännande är inte det?!?!?! 

Jag kan inte se att 2015 skulle vara sämre än tidigare år. Tvärtom!  

Nyårsafton

Nyårsafton 2014. Året då vi hade kunnat sätta hela Iggesund i eld och lågor. Men det slutade väl och följdes av ett förlösande asgarv i hallen. 

Kvällen började med fokus på barnen. De lekte och härjade. Grabbarna hade en väldigt stark vilja att läsa saga för Klara och när hon rymde så bar de tillbaka henne. Ganska charmigt faktiskt. Efter barnens nyårsmiddag så kollade dom på film och sen var det nattinatt för i år. 

Vi vuxna hade en annan meny med oxfilé och Linas potatis special. Mums! 

Jag drack litervis av Brämhult juice så nu har jag förmodligen vitaminchockat kroppen. De andra höll sig i lagom nivå av bubblande drycker. Vi spelade Buzz och frågespel. Min baksida såg ut som Scream-masken (enligt Lina) eller Voldemort (enligt Jonas) i fönstret och jag tyckte det var rätt obehagligt. Det gick inte att fånga på bild tyvärr. 

Så kom ögonblicket som alla väntar på. Tolvslaget. Vi skulle skicka upp en sån där Thailändsk rislykta (?) upp mot himlen. Som en liten hälsning till våra saknade föräldrar. Jättefint. Tänkte vi. 

Men så stod vi där i blåsten och försökte få fjutt på lampskrället. Ett tappert försök att hjälpa den upp slutade med att den hamnade på backen i snön. 

"Det här kommer gå åt helvete".

"Den kommer ju fastna i träden". 

Öh... daaah?! Varför stod vi då där och försökte få iväg den mot ett självklart misslyckande? Ingen ville väl slå hål på bubblan och säga stopp. Eller så var vi naiva. Eller dumihuvve. 

Den studsade iväg på gräsmattan rakt mot lekstugan. Med Christopher efter sig. Men så reste den sig plötsligt och for upp i luften.

"Jahopp nu kommer den fasta i trädet" konstaterade vi helt paralyserade.

Den fastnade i trädet. Lågorna slog mot grenverket. Jag blev sjukt stressad och körde strutsmetoden. Alltså satte händerna för ansiktet. Grannskapets ungar for runt som vildar på gatan och skrek "DET BRINNER DET BRINNER!!!!"

Hahaha stackars Lina och Christopher kommer bli gatans snackis varje nyårsafton framöver. 

Jonas började kasta snöbollar på lyktan och träffade. Den välte runt och lågorna slog högre. 

"Ja nu brinner det i grenen också! CHRISTOPHER gör något du mä!!" (Lina)

"Helvetehelvetehelvete" (Mia)

Jonas fick in en till träff och lyktan for ner till marken. Han släckte den i snön. Det slutade väl. Men tolvslaget då? Missade vi det eller? Skålade vi? Pussades vi? Jag har ett svagt minne av en skål och en puss. 

Vi gick in och stägde dörren och där kom årets första asgarv. Ett nervöst förlösande hysteriskt garv i hallen. 

Och ungefär där satte vi ribban för 2015!