Tiden springer iväg. Jag har inte hunnit skriva Klaras 11e och sista månadsinlägg. Snart är hon ettåring. Om Hannes skrev jag såhär:
http://mamma-miamaria.blogspot.se/2012/06/hannes-11-manader.html?m=0
Så kul att läsa och minnas tillbaka. Ganska skönt att läsa om fungerande och ickefungerande rutiner i samma fas som med Hannes och att nu sitta med facit i hand och veta att allt sånt där löste sig på nåt sätt. Fascinerande att så mycket påminner mellan barnen. Man kan nästan tro att de är syskon med samma föräldrar ;) Dom har en hel del olikheter också som gör dem till alldeles egna personligheter.
Just nu försöker Klara kommunicera mycket med oss genom sitt kroppsspråk. Hon vinkar när hon hör orden "hej" och "hejdå". Vi inbillar oss att hon säger "hejdå" ibland. Hon försöker få oss att skratta nästan hela tiden och provar sig fram på olika sätt. Hon sittdansar så fort hon hör musik. Hon leker tittut med oss så fort hon hittar något att gömma sig bakom.
Hon tar till alla medel för att få som hon vill och har extra stark vilja när det gäller matstunderna. Hon vill äta det vi äter. Tror hon. Tills hon smakar och inser att det kanske inte var så enkelt att äta kotlett (som hon just skrikit till sig). Hon skakar på huvudet och jämrar sig, viftar bort matskeden med sina händer, kastar ilsket iväg allt i sin närhet, kastar sig mot Hannes tallrik, gråter hejdlöst när vi drar undan våra tallrikar, vägrar äta den nya sortens välling och tar till alla diva-fasoner för att vinna våra strider. Ibland slår hon mot våra ansikten och när vi säger "stopp" eller "nej" så blir hon så ledsen ibland så tårarna sprutar åt alla håll.
Nattningen går sämre. Just nu tar det lång tid och kräver mycket tålamod. Det är känsligt hur sent hon sover andra svängen på dagen.
När det är styrigt så är det styrigt och vi blir trötta. Hon väger ju rätt mycket nu också så att vagga till sömns och allt sånt är verkligen något vi bara gör vid nödfall. Som tur är så blir Hannes snäll som ett lamm när Klara får sina psykbryt. Han tycker det är underhållande och ser det som en show tror jag. Han hejar nog på rebellen Klara. Våra små gangsters kanske planerar gemensamt uppror mot oss föräldrar? Kanske därför han är så tålmodig. Tyvärr så fungerar det inte lika enkelt åt båda hållen. När Hannes får utbrott mot oss så blir Klara osäker och ledsen och börjar gråta. Då blir det körigt. Vem ska man prioritera?! Okej bägge. På med fixarkepsen och lös det bara. Lyckligtvis upplever vi snartfyra-åldern betydligt lugnare och mer harmonisk än treårstrots-åldern. Men det får ett eget inlägg en annan dag.
Fortfarande är syskonen sååå otroligt fina med varandra. Idag satt min mamma och tittade på dem på avstånd och konstaterade att Hannes har ett otroligt tålamod med sin lillasyster. Och det har han verkligen. Idag på sjungogung så var det en sång som dom sjunger typ "tycker om dig, tycker om dig lilla vän, du är det finaste jag vet, jag älskar dig..." osv. Då tog han Klara i famnen och hon borrade in sitt huvud hos honom medan han pussade och strök henne i håret då han höll om henne. Då dog jag sötdöden flera gånger om.
Hannes håller ett vaksamt öga på sin lillasyster och meddelar oss när Klara gör bra och mindre bra saker. "Klara står själv", "Klara kryper till elsladdarna", "Klara klättrar upp i soffan". Han är så ansvarsfull och scannar av eventuella faror.
Han accepterar att han inte får bygga små-lego när hon är vaken. De skrattar och busar tillsammans. Han längtar alltid efter att få vara hemma och leka med Klara då han har varit på dagis eller nånannanstans. Verkligen världens finaste och mest puttinuttiga syskonrelation jag nånsin varit med om tror jag.
Klara är i allmänhet en väldigt go och glad tjej som hänger med och är nöjd för det mesta. Hon är pigg och nyfiken på livet. Uppmärksam är hon också. Temperamentsfull i den fas hon befinner sig i nu. Och hur knäppt det än låter så har hon faktiskt humor! Redan glimten i ögat. Hon leker gladeligen med Hannes pruttkudde. Letar upp den, sätter den i munnen och kryper iväg med den. Sen sätter hon sig på den eller trycker med handen och i bästa fall pruttar den. Så tittar hon på oss och vill att vi ska skratta. Lilla älskade skitungen!
En dag när hon hade bajsat så kröp hon plötsligt in i badrummet och la sig på skötdynan på golvet. Vi hänger liksom inte med!!! KAN du sånt här?! Förstod du det här?!
Det är nu det händer. Den här tiden kan vi aldrig få tillbaka. Vi försöker ta till vara på de små guldstunderna som finns att njutas av varje dag.
