Vinterdeppen

Idag köpte jag en tidig födelsedagspresent till mig själv. Behövde köpa något uppmuntrande för fy så trist jag har mått inombords i några dagar. Håller på att läsa existensiell psykologi. Just nu läser jag en bok som heter "Livet måste ha mening". Hela ämnet är egentligen ganska dumt för mig att grotta in mig i eftersom jag är en riktig grubblare just gällande existensiella frågor. Samtidigt så är det precis sånt här som intresserar mig och jag slukar hela litteraturlistan från pärm till pärm.

Hur som helst tror jag att min present till mig själv är en liten pusselbit i en stundande verklighetsflykt. Jag har länge sagt att jag känner mig rastlös och behöver en kick. Ett sammanhang. En tillhörighet. Något utanför hemmet. Kanske en arbetsplats med kollegor? En resa? Ett äventyr? En träningsform? En hobby? Träffa mina vänner mer? Nånting! Jag känner att jag bara går och trampar. Väntar. Väntar på sommaren. Väntar på att barnen blir lite större. Väntar hit och väntar dit. 

Jag har tittat på "familjer på äventyr" på svt och blir både inspirerad och rädd. Det programmet träffar en öm punkt på mig just nu. Jag vill inte att min rastlöshet leder till något så drastiskt även om tanken känns spännande att ge sig ut på sitt livs äventyr med familjen. Jag gör listor i huvudet vad som håller oss kvar och vad som driver oss bort. Livsfarligt. Som tur är listan över vad som håller oss kvar längre än den andra. 

Så en marockansk vas som jag länge spanat på fick följa med hem idag. Med det marockanska golvet i hallen och några andra etniska detaljer i hemmet så tror jag att jag håller på att smyga in en etno-stil här hemma. Förhoppningsvis räcker det för att ta sig igenom ytterligare nån vecka i svensk vinter à la småstad med allt vad det innebär i väntan på att gräset blir grönt och skönt på den här sidan.