Men alltså... Det är lite lustigt. För Hannes kommer ha en stor skara släktingar i publiken. Vi är som the modern family med massor av grandpas och grandmas. Jag räknade ihop idag och fick ett hysteriskt skrattanfall när jag insåg att vi blir tio pers som ska dit och titta. Förra året var det liksom inte nån förutom föräldrar där. Nån enstaka bara.
Min första känsla var skräck. NEJ vi skiljer oss från mängden, vad ska alla tänka. Ska jag hyra in en bunt random people som går runt där och som jag kan säga "jaha nä men det där är ju Emmas farmor" eller "nä fast dom där är ju Kalles släktingar". Eller ska jag tvinga de andra familjerna att ta med sina släktingar?
Men ganska snabbt vände skräcken till stolthet. Tänk vad mysigt för Hannes att ha ett helt crew som står och stöttar honom och intresserar sig för vad han gör. Att han får känna stödet och supporten från oss att heja heja vad bra ni är och var härligt det verkar vara här på din "arbetsplats" (som han själv ser det).
Så mycket kärlek och glädje som han kan landa i när pirret har lagt sig.
Det är väl helt underbart!!!
Vilken tur jag har som är en del av min familj och som kan stå där och vara den stolta mamman i ett hav av andra stolta människor. Vilken tur mina barn har som har familj och släkt som lever och som tar möjligheten att visa sin kärlek och sitt engagemang.
Jag har inget att skämmas för.
We rock!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar