Var nog ganska väntat om jag tänker efter. Har varit låg, deppig och lite ledsen över det här med salongen. Ja ni vet. Identitet, begränsningar, ovisshet över framtiden... Vad ska det bli av mig? Alla dessa tankar.
Idag efter lunch fick jag en första hint om min smygande ångest. Rastlös, orolig, deppig och huvudet fullt av tankar. Så jag ringde. Jag ringde nog halva min telefonbok. Endast nån enstaka svarade och hen var upptagen av jobb. Jag behövde få nån slags bekräftelse att jag är jag. Vem är jag? Vad ska jag göra? Bara att prata med en vän precis som vanligt kan göra att allt känns precis som vanligt. En påminnelse. Ja just ja. Jag är Mia. Jag ska bara göra precis som vanligt och vara precis den jag är. Men det vad svårt idag. Ingen hade tid att svara. Alla är i samma småbarnsperiod eller så jobbar de.
Hade egentligen behövt prata med min pappa just då. Jag som trodde att jag var "klar" med pappa... men i en identitetsförvirrad situation så skulle pappa vara helt outstanding. Han svarade alltid i telefonen och han såg rakt in i mig. Han hade bra svar på funderingar över såna här saker. Farsdag kanske var lite jobbigare än jag velat erkänna i år.
Åkte till mamma och åt middag. Trött och låg. Tacksam att få middag serverat vid dukat bord. Nöjda barn. Tacksam att mamma gör mina barn nöjda. Kom hem. Nattade Klara i över en timme. Omöjlig. Jag blev trött och sur. Tränade. Blev pigg och på bättre tankar. Kom hem. Och efter nån timme brakade allt ihop. Stress över framtiden? Saknad efter pappa? Något väckte min panikångest.
Hyperventilerar. Tappar bort mig själv. Migrän. Känslan att det brinner i skallen. Känslan över att nånting i kroppen kommer brista. Gå sönder. JAG kommer gå sönder. Tårar och snor som blandas ihop i ett enda blött äckel. Kroppen skakar och går inte att kontrollera. Försvinner ibland. Kommer tillbaka. Försöker säga något men det låser sig. Går inåt. Hyperventilerar. Blackout. Gråter. Kommer tillbaka. Lyssnar på Jonas lugna röst som försöker hjälpa mig att få tillbaka kontrollen över kroppen. Kämpar för att inte släppa ångesten fri. För att inte bli medvetslös. Jonas och jag strider mot det mörka i min kropp.
Efter en stund är attacken över. Trött. Utmattad. Ber Jonas att påminna mig om allt jag har. Han berättar om mina fantastiska barn. Om min mamma som står mig nära och som vill mig allt gott. Om en man som älskar mig. Han berättar om ett hus vi trivs i. Om en framtid som är oviss men inte osäker.
Det låter vackert. Allt det där är mitt.
Jag ringer min mamma. Hon har bra svar.
Det kvinnan sa på seansen må vara väldigt träffsäkert... Men det finns två personer som har nyckeln till mitt allra innersta. Till min själ. Och dom två är jag så tacksam för att de vill vara där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar