Den vänliga tiggaren

Utanför Hemköp sitter det en äldre man. Jag skulle vilja skriva gammal man men att han ser gammal ut kan ju bero på vad han har i bagaget. Mannen sitter där med en burk framför sig. Jag antar att han är vad vi idag kallar för tiggare även om jag inte vet nånting om den här mannen.

Jag och barnen har lagt mynt i burken några gånger. Idag hade vi inga kontanter så vi gick förbi som många andra. 

Medan Jonas handlade det sista gick jag och barnen ut och väntade. Klara ställde sig och vinkade till mannen med burken och han sken upp och vinkade tillbaka. Så Klara började busa lite. Hon dansade glatt och vinkade och väntade på reaktion. Mannen log varmt och vinkade tillbaka. Det som hände sen ger mig fjärilar i magen. 

Mannen tar upp två äpplen ur sin väska och ger dem till Klara och Hannes. Barnen tackar glatt och tar emot dem. 

Jag visste inte om jag borde stoppa honom. En sån gåva kändes alldeles för stor att ta emot av en man som förmodligen inte ens har en inkomst för att garantera mat på bordet. Men jag avvaktade och lät honom ge bort äpplena. Istället tog jag med barnen och vi satte oss bredvid honom medan barnen smaskade i sig av äpplena. Jag tänkte på det min farmor alltid brukade säga "det är roligare att ge än att få" och att han kanske mår bra av att ge och se hur barnen uppskattade hans gåva. 

Medan vi satt där berättade mannen att han är från Bulgarien och har tre egna barn. Jag berättade barnens namn och deras ålder. Han tilltalade barnen med deras namn och Hannes försökte innerligt att konversera med den vänliga mannen. Tyvärr förstod vi inte varandra mer än det vi kunde kommunicera med enkelt kroppsspråk. Skratt, leenden, gester med händerna... Så resten av tiden satt vi där och fnissade tillsammans över Klaras upptåg. 

När Jonas kom så gav jag mannen två bananer. Han tackade glatt och började äta på en banan. Sedan vinkade vi hejdå. Och vi vinkade igen. Och barnen vinkade igen och igen och igen. Vi skiljdes åt skrattandes. 

Åh. Jag ville ta med mannen hem. Laga mat till hans familj och ge dem lite familjetid tillsammans i en trygg miljö. Dels för att återgälda den fina gåvan, dels för att på något sätt hjälpa och dels för att man sällan träffar så genuint goda människor.

Den här händelsen påverkade mig. Barnen utgick ifrån mannens insida, precis så som barn gör. Det borde vi alla göra!

Jag fascineras över att han gav sina äpplen till barnen och över den värme som han förmedlade. Jag är glad att jag lät honom ge utan att börja vifta med pengar där och då. Jag lät det vara hans stund där HAN visade sin godhet även om det gnagde enormt inom mig.

Jag kommer absolut att försöka hjälpa den här mannen på något sätt. Och jag tänker se om jag kan inkludera barnen. Kanske sälja barnkläder och skänka pengarna. Kanske något större. 

En enkel grej jag kan göra precis härifrån soffan är att uppmuntra er som läser bloggen att skänka en liten peng nästa gång ni går förbi honom. Inte för att jag säger det utan för att genuin godhet borde löna sig.