Läskiga renar

Efter ännu en natt utan sömn (Klara!) så började vi dagen med frukost i stugan. Det var lite gnälligt och tröttigt så vi tog oss ut tidigt med varggransstugan i kikarsiktet. 

När vi kom upp på toppen av berget så var det ca 4 grader och blåsigt. Långt bort, på andra sidan sjön (tjärnen?) så tyckte jag att jag såg renar. Så jag fick min vilja igenom att gå i den riktningen. 

Ungefär halvvägs blev terrängen blöt med små vattendrag och myrmark. Renarna hade dragit vidare och syntes inte till. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att få se renar i det fria så jag insisterade på att gå vidare. Hannes höll med mig och Klara sov ändå skönt i bärselen så vi gick vidare. Väl framme vid platsen ca 2 km bort var renarna försvunna sen länge tillbaka. Jag kunde fortfarande inte släppa tanken och Hannes var fortfarande på min sida, så vi gick vidare. Vi peppade, triggade och fantiserade om hur vi skulle hitta renarna.

Vi gick upp för en bergskant där vi kunde spana ut över fjället och märkligt nog såg vi inte renarna då heller. Vi gick ner lite i dalen och vips - där var dom!!!!!! Huuuur många som helst och bara några meter framför oss. Vilken seger! 

Renarna började rusa runt runt och två stora bjässar stannade och stirrade på oss med sänkta huvuden som att de visade hornen. Sen tog de kanske ett eller två steg mot oss. Då blev jag livrädd!!!

Jag som hade peppat oss allihopa för att få som jag ville och lett oss rakt mot renarna kom precis på att vi inte har en aning om hur vilda renar i flock reagerar mot människor. Vad vet jag överhuvudtaget om renar?! Där stod vi med våra två barn som inte kan skydda sig. Jag stod och filmade precis när den insikten kom och man hör hur rädd jag blev när jag säger "Nämen oj nämen Gud, nu går vi!". Sen tog jag Hannes och gick med raska steg därifrån. Kvar stod Jonas som en annan alfahane liksom. 

Jag vet fortfarande inte vad renar gör och inte gör. Kanske kunde vi gått fram till dem eller kanske hade de attackerat oss. Ingen aning. Men jag har respekt för djur i flock och flyr hellre än att fäktas. 

Hannes verkar obrydd över min reaktion och den tablettask han fick efter vandringen verkar ha gjort större intryck än något annat idag. Så är det med barn. Ibland kan en kråka överglänsa en björn. Han har iaf varit otroligt duktig som gick så långt och höll humöret uppe hela tiden, trots att han ramlade och blev kall och blöt om händerna eftersom vantarna låg kvar i stugan.  

Vi har haft en riktigt härlig dag och det var verkligen en stor upplevelse trots att jag trodde att renarna ville stånga iväg oss långt åt pipsvängen.