Jag som hade förväntat mig den värsta dagen. Schemat visade en lång dag 9-17 packad av föreläsningar med en skräckinjagande uppgift i slutet. Tillämpning av samtal där vi skulle agera vägledare och vara samtalsledare enligt de metoder vi precis fått lära in.
Shit pommes! Jag var så fjantigt nervös innan! Eftersom gårdagens lilla prövning gick så dåligt så var självförtroendet i botten inför idag. Vi skulle sitta "i display" inför en lärare (lektor?) inom kommunikation samt tre observatörer som höll koll på mitt kroppsspråk, mina frågor och sammanfattningar. Vi hade ingen aning om vilket dilemma vi skulle vägleda kring.
Så blev det min tur. Pulsen skenade iväg. Precis innan start röt jag i åt mig själv "Men skärp dig Mia! Du har lyssnat på främmande människor varje dag som frisör. Skit i alla regler. Var bara dig själv".
Jag inledde samtalet och vi var igång. Det rullade på men jag hade ingen kontroll över mina frågor eller mitt kroppsspråk. Det blev ett blurr i huvudet. Rätt som det var tog tiden slut och vi avslutade samtalet på ett väldigt märkligt, påhittat sätt som det lätt blir i en påhittad situation.
Först fick jag själv säga hur det kändes. Mestadels självkritik såklart. Upplevde själv att jag inte hade kontroll på vilken sorts frågor jag ställde och hur mitt kroppsspråk var osv.
Så var det dags för feedback från alla obesvaratörerna. Fy så läskigt att bli bedömd face to face. Att få svart på vitt av någon annan. Men alltså... Jag svävade därifrån! Jag fick nästan tårar i ögonen. Och nu vill jag skriva ner min feedback, inte som skryt, utan som peppning för mig själv inför de gånger jag kommer vara nervös i framtiden.
Tydligen visade mitt kroppsspråk att jag var lugn och närvarande (Lugn?! Vem?! Jag?!). Jag satt i en öppen och mottaglig position och behöll ögonkontakt under hela samtalet (ögonkontakt är egentligt inte min grej. Jag trivs bäst med att prata med nackar). Jag nickade förstående och hummade instämmande. Jag var varm och intresserad.
Jag ställde tydligen en hel drös med öppna frågor.
När mina klasskamrater trodde att nu finns det väl inget mer att fråga så hade jag hittat flera frågor ytterligare som gjorde att samtalet fick nya perspektiv (Tack frisöryrket för det. Hitta ämnen att prata om är jag faktiskt rätt bra på).
Mina sammanfattningar fick ris och ros. Jag hade endast använt en sammanfattning men den hade varit träffande och ringade in problemet... Fast sen vid slutet av samtalet upprepade jag nästan exakt samma sammanfattning igen som något slags avslut.
Även omformuleringar användes i för liten utsträckning och är något jag får öva vidare på.
Sen var det lärarens tur att få ordet.
Hon tyckte att jag inte alls verkade nervös (whaaaat?!) och att jag verkade bekväm med samtal. Hon tyckte att jag behärskade samtalsmetoderna och att jag lyssnade aktivt. Jag hade ringat in problemet och stämt av med berättaren. Min styrka låg i att jag fångade upp känslor (känslan?) och gav empowerment. (Öh? Empower... Empowerment...vadå?)
Sen fick alla i gruppen höra sin "superkraft" som vägledare baserat på lärarens analys (alltså något som läraren lyfte fram hos var och en av oss).
Någon fick "lugn och trygg" en annan fick "intresserad och engagerad" nån fick "följsam och metodisk" och en fick "utredande och nyfiken".
Min "superkraft" som jag skulle använda som styrka i framtiden var, enligt henne, att jag var "empatisk, inkännande och gav empowerment".
Måste läsa på vad tusan empowerment betyder. Men det kändes SÅ bra. Jag kastade mig ut i det där läskiga och landade i en mjukt fluffigt moln. Mitt självförtroende stärktes och jag kände mig lättad, en meter längre och stärkt.
Som mamma/kvinna/människa är det lätt att vara hård mot sig själv. Skuldkänslor, känslan av att inte räcka till och känslan att inte kunna något annat utanför mammarollen.
Styrkan i mig själv har varit lite låg senaste tiden. Tankar som "men vem är jag?" "vad är jag bra på egentligen?" "vad duger jag till?".
Den här veckan har varit väldigt stärkande för mig och jag tror att jag har hittat den "kick" som jag sökt den senaste tiden. Jag är en rastlös person men när jag får en knuff i ändan så brukar jag snabbt flyta upp till ytan som ett flöte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar