Niemas problemas

Tågresan gick bra men jag gruvade mig lite för att komma fram. Huvudstaden kändes mer främmande än nånsin. Nästan hotfull. Men så fort jag klev in på t-centralen så kände jag mig som hemma och allt blev mer självklart. Jag gick och köpte ett påskägg till Madde och Magnus och sen tog jag en taxi (min fina mamma var huvudsponsor) till Östermalm där jag bor den här veckan. Jätteskönt att åka taxi. Slippa släpa väska, fixa SL-kort och greja. Kändes tryggt och skönt för en virrig lantis som jag. 

Och en så fin taxiresa sen! Förbi slottet, Kungsträdgården, Dramaten... Tjusigt värre. 

Väl framme så blev jag mottagen med nybakade scones, te och hembakade kakor. Kunde ju inte börja bättre. Inatt sover jag hos Madde och Magnus och imorgon ska jag ner i källaren här i huset där det finns en övernattningslägenhet. Mysigt att mjukstarta med sällskap och en bebis som säkert kommer låta lite på natten. Det känns tryggt. 

Jag insåg idag att jag inte har sovit ensam mer än kanske 9-10 nätter de senaste 10 åren. Jag trivs inte alls med att somna ensam. Helst vill jag höra tung sömning andning eller stök från köket. 

Tänkvärt att jämföra egna beteenden med barnens. Separationsångest... Och somna ensam... 

Klart att dom tycker att det är mysigt att vi stannar i rummet tills de har somnat, det skulle jag själv också tycka. Helst skulle jag ju vilja ligga i "stora sovrummet" där det är så himla mysigt. Och inte konstigt att det kommer några tårar när vi ska säga hejdå på dagis. Jag tycker ju likadant när det är jag som "separeras" från familjen. 

Imorgon börjar allvaret. Kommer jag hitta till rätt lokal? Kommer någon prata med mig? Kommer jag bli inspirerad och motiverad av introduktionen till nya kursen? Kommer jag få lunchsällskap? Kommer jag redan imorgon få svettningar av blotta tanken på den muntliga redovisningen som väntar i slutet av kursen? Kommer jag göra bort mig? 

Ja det får vi se imorgon. Nu ska jag soooova och drömma om min underbara familj.